SvD publicerade igår en lista över de bästa smultronställena för att hitta ny musik. Nu vet du var musikeliten surfar, var skivbolagen hittar de nya släppen och var bloggarna hittar sina nyheter. En behändig liten resursdatabas med andra ord.

Läs Var hittar du ny musik? på SvD.se

Amazon.com har sjösatt en egen stor webbutik för mp3:or. Snabbt, enkelt och billigt ska det vara att köpa låtar eller hela album. Mp3-filerna är inte kopieringsskyddade på något sätt, utan kan spelas och kopieras hur mycket som helst. 2 miljoner låtar har man i sitt sortiment så här långt, och det ska bli spännande att se om de får med sig alla de stora skivbolagen. Notera den stora bilden på en iPod - kanske en extra nagel i ögat på iTunes Music Store?

Twista - Adrenaline Rush 2007 (Atlantic/Warner)
Tio år efter Adrenaline Rush är Chicago-rapparen Twista tillbaks med sin femte fullängdare, Adrenaline Rush 2007. Och visst finns det flera låtar som är riktigt pigga produktioner, bland annat rappa Creep tillsammans med T-Pain, och hitten Give It Up med Pharrell. Twista blandar söderns gapiga crunk-influenser med sirliga västkustsynthar och stundtals närmar han sig nästan brittisk grime. Det är mycket nedpitchade mansröster på de hårdare, smattrande låtarna och uppitchade kvinnoröster på de sedvanligt småjuckande r’n'b-balladerna. Twista har inte skapat ett hip-hopens mästerverk i Adrenaline Rush 2007, men väl ett knippe låtar som kommer funka både för MTV och för dansgolvet.
www.twista.com

Quit Your Dayjob - Tools For Fools (Bad Taste Records)
Vissa band vet man aldrig var man har dem, vilket kan vara både väldigt förvirrande och naturligtvis oerhört uppfriskande. Quit Your Dayjob är dock ett band man inte behöver förstå för att tycka om - det är tillräckligt skönt att de gör precis vad som faller dem in. Oavsett om de låter som "Devo in a wheelchair", "Kraftwerk on punk rock" eller bara skev, kompromisslös rymdpunk. På nya skivan Tools For Fools samarbetar Jonass, Marcass och Drumass med så vitt skilda artister som kreddiga New York-rapparen R.A The Rugged Man och svenska radiorockarna The Sounds. Med låtar som Beat the Boss, Police Are Coming och Execute the Pranksters visar de återigen var skåpet ska stå. Eller, de har nog egentligen ingen aning om var skåpet ska stå, och de bryr sig inte. Skivkoll skickade förstås över några frågor för att få reda på lite mer om Quit Your Dayjob.

Många band har ganska kissnödiga åsikter om hur deras musik ska låta,  speciellt om man är väldigt genrespecifik. Men ni verkar ha en fullkomligt respektlös inställning till det mesta. Vad är det som skiljer er från andra band på den punkten?

- Det första vi gjorde som band var att slänga ut alla våra skivor genom fönstret, just för att grejen med Quit Your Dayjob är att försöka låta någorlunda "eget". Vi tycker att många svenska band försöker låta lite för mycket som sina samtida amerikanska eller engelska förebilder. Släpp det och skit i alla konsekvenser över hur fan det låter, rätt eller fel har aldrig existerat i bra musik!

Finns det idéer som aldrig skulle få utlopp i QYD? Går någon av er och  filar på en smäktande ballad utan att få igenom den i bandet, eller har ni andra projekt för sånt?

- Näe, vi har inga "projekt", gillar inte "projekt", det får oss att tänka på nån kommunal åtgärd via Arbetsförmedlingen… Bättre då att verkligen försöka inkorporera den där balladidén i en Quit Your Dayjob-låt. Det är ju en utmaning, hur kan man spela croonermusik eller Snoddasrock the Quit Your Dayjob way?! Att dra in en massa konstiga idéer till bandet utan att veta var det ska sluta, det är halva grejen. Det finns en massa exempel: på Wasted på första skivan försökte vi egentligen spela en cover på en Sean Paul-låt, Warmachine på nya är från början ett gammalt Kissriff som vi gjorde om till någon slags hip-hop-pryl…

Om er musik vore en pizza, vilka ingredienser skulle den ha?
- Oxfilé, lax och en skvätt gin & tonic. Sedan toppat med egenodlade rädisor från Sibbarps campingplats.

Har ni lyckats sluta på era "dayjobs" ännu?

- Nja, inte riktigt, vi säljer våra kroppar till läkemedelsindustrin och är med som testpiloter för diverse mediciner som inte finns på marknaden ännu. Det är en bra extrainkomst utöver musiken. Leta tomburkar på Möllevången är en annan.

Tools For Fools med Quit Your Dayjob är ute nu på Bad Taste Records.

Att skriva om emomusik är alltid känsligt. Alla har sina uppfattningar (eller missuppfattningar) om vad emo egentligen är, när det egentligen startade, och vilka skivor som räknas som de mest inflytelserika. Om man nu ens accepterar termen över huvud taget. Men det här ska inte handla om emo i allmänhet, för då skulle jag naturligtvis prata om Fugazi, Dischord records, Rites of Spring och andra tidiga och viktiga aktörer inom genren.

Och visst har även Sunny Day Real Estate växt ur den myllan. Debuten Diarys signumsång Circles blev en stor emo-dänga över hela världen, men det är den rosa LP2 som på allvar blev ett mästerverk till album, nästan ett samlarobjekt.

Läs vidare ‘Retro: Sunny Day Real Estate’

The Weakerthans - Reunion Tour (Burning Heart)
Alla som är något så när insnöade på skatepunk har otaliga gånger gått igång på John K Samsons mullrande basspel och de stundtals malplacerade småfalska kärlekssångerna på ursinniga veganpunkarna Propagandhis klassiska skivor. Men det är i Weakerthans som Samson verkligen får utlopp för sin egen begåvning. I Winnipeg, Kanada sitter Samson och plitar ihop sina finurliga texter, som är en blandning av plumpa kärleksdikter, kaffesumpsrealism och en revolution som får ta sin tid – som genomförs med intellekt, kärlek och nattligt rödvinsdebatterande. Ibland får man nästan känslan av att texterna utgör större existensberättigande som just vackra pusselbitar än som berättelser, men i stundens hetta spelar det egentligen inte så stor roll. Weakerthans är musik för alla som tycker attDeath Cab For Cutie blivit för slickt kommersiella; för alla som tycker att texter ska ge tuggmotstånd i hjärnan på nattbussen hem.

 
Från den aningen trevande Fallow var det mästerverket Left And Leaving som på allvar övertygade både Propagandhi-puritaner och emokids om att Weakerthans var ett band att räkna med, trots att Samsons röst inte alltid höll måttet. Han menade allvar, och den socialpolitiska undertonen undanröjde övriga brister. Efter hand har både hans röst mognat och bandets produktionsbudget ökat, och Reconstruction Site från 2003 blev ett smärre genombrott på storpunkbolaget Epitaph, med en aningen mer powerpoppig och slick produktion. Till nya Reunion Tour har dock gitarrerna fått stå tillbaka en smula, skivan är snarare en uppföljare till Left and Leaving. Med melankoli som en röd tråd, trots att de som vanligt placerat in ett par riktigt sprittande kärleksdängor bland alla halvrökta cigaretter, regniga Kanadanätter, roadtrips och stängda barer.

För er som känner till Weakerthans är allt med andra ord precis som vanligt. Ni andra kan ha hittat ett nytt favoritband.
Release 26 september 2007.

Devendra Banhart - Smokey Rolls Down Thunder Canyon (XL/Playground)
Precis när vi börjat förstå att tycka om Devendra Banhart, denna märkliga blandning av Thomas Di Leva och Antony Hegarty. Smokey Rolls Down Thunder Canyon är hans femte skiva, och den som vant sig vid lågmälda vackra utsvävningar i en musik som andas både singer/songwriter och folk, är Smokey ganska förvirrande. Han har nämligen – istället för att förfina sitt eget uttryck – gett sig i kast med alla andras uttryck. I flera låtar sitter han på ett inrökt café i Venezuela och sjunger på spanska, och plötsligt mynnar han ut i en Kevin Rowland-pompös gospel (Saved), geggar runt i en funkrökare (Lover), leker med Lee ”Scratch” Perry-dub (The Other Woman), låter som Jim Morrison här, som Elvis där, 60-tal, 80-tal. Låtarna är givetvis aldrig rent dåliga, men helheten blir…ja, ingenting. Vissa har förstås redan passat på att utnämna Smokey till Devendra Banharts White Album, men bara för att en skiva är spretig och eklektisk behöver den inte vara stor och viktig. Till nästa gång får nog Devendra tona ned på pastischerna och fundera på hur han själv egentligen låter.
Release 24 september.

Pitchfork håller med. 

Här är videon till Kents senaste singel, Ingenting. Ingen kan få diskbänksrealism att verka så dramatiskt som mellanmjölkens eget Depeche Mode - här är gorillor, skenande hästar och krokodiler som försöker fånga snöflingor.