Magnus Svensson släpper nu, med hjälp av band och gästartister, ett lysande americanaalbum: Did not leave to find but to forget, to leave behind.

”Magnus Svensson debuterar nu på skivbolaget National under namnet The Tarantula Waltz med ett album präglat av så mycket livserfarenhet, vemod och smärta att det är obegripligt att han bara fyllt 22 år.”, skrev Jan Gradvall om Tarantula Waltz förra album som kom 2007.

Nu har ett par år gått, men fortfarande känns det som om låtarna är skrivna av en betydligt äldre person. Det här är hjärta och smärta på fullt allvar utan att det blir smetigt eller sockersött. Det rör sig väl snarare om förstklassig americana som ger de bästa amerikanska albumen en match. Här hemma finns det inte många som kommer upp i samma klass.

Även om musiken har sina rötter i den amerikanska 70-talsrocken har man lyckats få en egen vinkel på den. I stället för att bara sticka ner sitt huvud i Appalchernas mylla för att hitta det rätta soundet har det släppts in lite souligt blås här och där. Det lättar upp lite och gör skivan mer varierad. Kanske är det turnerandet med Kathleen Edwards och Seasick Steve som gett lite inspiration.

För att förgylla plattan ytterligare har artister som Edith Backlund, Hajen och David Sandström bjudits in.

Det här är bra.
Förbaskat bra.

Did not leave to find but to forget, to leave behind släpps 15/2.

MySpace | Hemsida | Spotify

Det här året har börjat starkt när det kommer till skivsläpp. Man kunde redan märka av det innan jul och jag är mer eller mindre salig. Förra veckan skrev jag om Gil Scott-Heron och nu har det kommit nyheter om nya skivor också från Sade, Erykah Badu och D’Angelo med små smakprov som följd. José James kanske ännu inte nått ut till en lika stor publik som ovan nämnda trio men ha håller definitivt en hög kaliber.

Förra skivan The Dreamer är inte annat än ett mästerverk. Produktionen på den var organisk och jazzig medan José levererade sin sång nästan viskande. Jag gillade hans approach med ett jazzigt sound och hip-hop-attityd och inte vice versa som brukar vara fallet. En av de bästa låtarna där var till och med en Freestyle Fellowship-cover.

Nya skivan som kom i måndags, Blackmagic, har en mer broken beat-touch vilket känns aktuellt och utvecklande. Fans av Gilles Peterson, Sa-Ra Creative Partners och Build an Ark kommer inte att bli besvikna. Produktionen är signerad Flying Lotus, en av de för mig just nu mest spännande producenterna som har en hel del intressant på gång i år. Skivan har ännu inte poppat upp på Spotify än men det finns en del intressanta remixar på titelspåret.

Hemsida | MySpace | Spotify

MySpace | Spotify

RETROTISDAG: Så här i efterhand känns det ganska märkligt att videon till Orups smått suveräna genombrottshit Jag blir hellre jagad av vargar är så… ironisk och fjantig som den faktiskt är. Orup tillhör ju de få som kan sjunga om nästan vad som helst och lyckas få det att låta viktigt och riktigt (Magaluf, Min mor sa till mig, Mercedez-Benz). Men det märkligaste med den här videon är nästan kör- och danskillarna och vad de har för sig. Vad gör de idag? Hur känner de?

Låten släpptes som singel i september 1987 och fanns med på Orups debutskiva Orup som kom ut året därpå. Det var min första cd-skiva. Jag glömmer aldrig känslan.

Visst, musiktips kommer och går - notiser och länkar flyter runt i ett hav av dåligt samvete. Därför samlade vi några låtar från Skivkolls senaste veckor för dig som vill ha en Spotify-lista att utgå ifrån. Och så lade vi till en liten Portishead-låt som är så förbannat bra - från förra årets comebackskiva. Kanske kan vi göra det här till en tradition?

Lyssna på Skivkolls spellista februari 2010 här!

Om jag var kunnig i digital musikproduktion skulle jag definitivt vilja remixa Four Tets låtar. Hans instrumentala ljudbyggen kryper liksom alltid som katten kring het gröt, retas med lyssnaren och bygger upp bygger upp för att aldrig explodera. Leker med det monotona tills det bara nästan blir för jobbigt. Hjärnan vill ha fläskiga trummor men får det inte.

Britten Kieran "Four Tet" Hebdens succéskiva Rounds från 2003 bestod just av mycket sånt - musikaliska skal som vi lyssnare kunde fylla med vadhelst vi ville. Vemod eller hoppfullhet, förtvivlan eller eufori, det var bara att färglägga med egna känslor, egna ord.

There Is Love In You avviker inte från det mönstret, men är samtidigt en betydligt mer direkt, tillgänglig och i sina stunder rentav dansant skiva. Fortfarande är det helheten och stämningarna som är viktigare än beståndsdelarna, och Kieran Hebden är fortfarande ingen gudabenådad trumprogrammerare. Ibland blir det en smula för enkelt. Men han är fortfarande också en makalös stämningsskapare.

På 90-talet skulle den här skivan lätt placerats i någon trött trip hop/acid jazz-hylla och glömmas bort, men nu har Four Tet tillsynes ensamrätt på att få kalla den här musiken kreddig. Låt oss säga att det är en bra sak. 

There Is Love In You är ute nu på Domino. 

Hemsida | MySpace | Spotify

Jag gillar inte när hip hop låter retro, old school, true school eller golden age. Jag gillar hip hop när det låter hip hop. För några år sedan bubblade det på västkusten kring Death Row när det fortfarande levde. Talangerna fanns där men kom inte riktigt fram. Artister som Xzibit, Planet Asia och Phil the Agony (världens bästa artistnamn!) är de mest framträdande i crewet Strong Arm Steady som i onsdags släppte Stoney Jackson. Namnet antar jag har att göra med att Otis Jackson (aka Madlib) alltid är stenad enligt egen utsago. Känns lite tråkigt att sådant fortfarande ska vara häftigt, men men.

Helt ärligt så hade jag inte lagt speciellt märke till dem förrän singeln One Step släpptes med Sverigeaktuelle Talib Kweli förra året, och som är stenhård. Stones Throw-labeln, som Strong Arm Steady ligger på, har pushat hårt i sin podcast med nya låtar från kommande albumet som ännu inte gjort mig besviken. Dessa låtar och det som har hamnat på Youtube fick i alla fall mig att beställa vinylen.

Stockholmsduon Psychic Stunts gör elektronisk popmusik i samma anda som Pacific!, Pet Shop Boys och Electronic. Det är välproducerat, trevligt och… oftast riktigt bra. Dessutom är det en snygg skiva. 

MySpace | Hemsida | Spotify

Det här är förstås en jättehit i Storbritannien just nu. Den kritvite brittiske rapparen Plan B vågar gå upp i soulfalsett, ta på sig Swingers-kostymen och gör en låt som sammanfattar London på ett ganska bra sätt just nu. Hans röst är inte fläckfri, men skitsamma - det svänger ju. Låten är dessutom en stor klubbhit i drum & bass-versionen av Pendulum. 

MySpace | Spotify 

RETROTISDAG: Trance Dance var störst i mitt liv under en kort period på slutet av 80-talet. Deras rödfärgade hårburr och märkliga etnoaccessoarer kändes mer sympatiska än den köttslitande och pungposerande hårdrocksscenen som jag aldrig riktigt blev vän med. Det westerndoftande riffet och det fläskiga trumkompet i Trance Dance superhit från 1988 står sig ganska bra än idag. Sen finns det ju en del andra tveksamheter i låten och videon - Ben Marlenes engelska uttal; de "exotiska" tvillingarnas synkroniserade ickedans; andregitarristen som verkligen "känner det". Sen är det roligt att se besvikna trance-nördar beklaga sig på YouTube över att titeln på videon är vilseledande.